12 timmar på jobbet sätter sina spår! Åkte fortast möjligt hem för att skynda ut till hästarna och 'vila' hjärnan lite mellan alla mentala processer man tränas i dagligen :) har dock ett väldigt roligt jobb så hade inte velat va utan det, det har gett mycket tillbaka!
Tog först en runda på Pjakkur i hagen, checkade av vart han va (han har stått i en vecka). Han kändes fin, pigg och följsam. Checkade ställningen i nacken i höger varv, det är fortfarande lite tjurigt där. Släpper inte igenom helt. Förmodligen är det en ljuvlig kombination av min stela höger höft och P's vänstra bog som tjurar lite. Bara att jobba vidare på :) Lota har stått två dagar (vädret här har haft PMS eller nått, först idag det varit uppehåll mer än tio min i sträck) och fått smälta övningarna från Isabella. Testade övningen klockan idag (den med nosen inåt mitten) och ja, det finns väl en del att bita i där också, ffa för höger skänkel. Slutade när hon tog några steg jag önskade, hon kändes faktiskt harmonisk och cool. Bra avslut utan varken frenetiskt tuggande på bettet eller spänd underhals. Blir en tur i skogen i morrn, lite 'fusk-ridning' med lite vänner :) PS! har även hunnit dammsuga 30 kg grus, mest för min egna och sambons skull! Man kunde typ bygga sandslott i hallen, så idag va det nog nödvändigt för alla! ;) Ekvationen landet plus grus plus djur går ju inte alltid hand i hand. Inte om man gillar att ha hemmet ganska fritt från hundhår, dock inte bara för vår skull men våra hundar är ju drygt 20-30 cm från golvet och ska också få slippa bada i hundhår. Missförstå mig rätt, vårt hem är absolut inte sanerat från hundhår, men när de fäller som mest dammsugar jag varannan dag typ. Asa ut dammsugaren från garderoben, dammsuga, asa in dammsugaren igen. Rätt tröttsamt i längden.
Jag gillar också att glida omkring inomhus utan strumpor och bara känna parketten och trägolvet mot mina fötter. På nått sätt känner man sig mer stabil, bägge fotsulorna på golvet, man kan spreta med tårna och nu när det är vår är golven lagom uppvärmda. Dock, vill jag helst glida omkring utan tre kg grus knastrande emellan fötterna och golvet.. I början tvingade jag mig att städa. Tre kg grus motiverade mig att dammsuga. Men numera, funderar jag innan jag asar ut dammsugaren för tredje gången den veckan, är det verkligen värt att lägga tid på detta nu? Jag kan ju städa en annan dag. Jag överlever väl med lite knaster under fötterna? Och om det kommer plötsliga gäster kan de väl ta att det är lite hundhår i hörnen? Alla våra vänner och bekanta vet ju att vi har femtioelva djur. Möjligen kan det va svärmor som inte gillar hundhår, men även hon är överseende. Så nej, numera är inte hemmet alltid skinande rent men jag har mer tid över, mer tid över för att göra annat (som faktiskt kan va roligare än att dammsuga) och jag behöver inte ursäkta mig jämt heller om folk kommer oväntat och hälsar på. Nej det är inte hundhårsfritt och ja jag överlever med knastret under fötterna. Vissa ggr är man tvungen att göra sysslor, vissa ggr INTE. Knaster under fötter är ingen ursäkt för mig längre. Idag tränade jag som sagt för Isabella, hon har varit här två omgångar tidigare och hon har minst sagt vänt min syn på ridning. Som många andra har man gått lite för snabbt fram och vi har nu fått börja om från allra allra första begynnelsen, det har känts hårt men också nödvändigt då jag berättat för er innan att kommunikationen Lota och mig emellan har varit si och så. Tidigare gånger har vi fått träna på
1. att hon ska stärka sitt självförtroende 2. att vi har 'plockat isär' hennes fyra ben till fyra egna enheter 3. plockat tillbaka alla fyra enheter till en och kopplat på fram- och bakkärra Det är alltså steg tre vi pysslat med idag och det har skett uppsuttet och en övning som min tränare kallar klockan. Bella står alltså i mitten och Lota har varit klockvisaren som gått runt Bella. Med- och moturs. Först hade vi nosen mot Bella och sen rumpan. Rumpan va helt klart svårare eftersom vi då inte hade nått naturligt stopp framför oss - då detta krävdes mer utav mig att få Lota mellan hjälperna uuuutan att inte använda energin till att springa framåt. Igår när vi tränade ville jag nästan ge upp, jag kände mig så trögtänkt och Lota va hela tiden steget före och hittade utvägar att komma undan innan jag hann stoppa henne. Suck. Här har man ridit i 16 år, tack hästskrälle för det liksom. Idag gick det bättre och hennes frustration taggades ner ju mer konsekvent och tydlig jag blev. Tänka sig att jag som ryttare har en så stor roll i det hela...!! Nu har vi lite till att träna på tills Bella dyker upp igen, skam den som ger sig!! Det gick ju som sagt inte så bra att släppa ihop pållarna förra helgen, så i veckan har de fått gå avskiljda tills igår. Då testade vi släppa dom med bara en tråd emellan så de kunde ha närkontakt. Kan tyckas klantigt och riskfyllt att släppa dom så men jag stod och höll koll på dom länge, för att se så ingen häst sparkade mot en annan och därmed riskerade att fastna. Lite sura miner men inget mer än så, vi får väl prova helt enkelt att låta de gå så här tills stämningen känns okej igen.
Alla behöver vi va i den där lilla bubblan. Utan att känna rädsla, osäkerhet, ovillighet, sorg, nervositet, prestationsångest... En skyddad bubbla man bara kan glida in i där man är oslagbar och allt klaffar, där man är avslappnad och flowet bara flyter.. Avslappning är en förutsättning för att kunna lära sig nya saker, befästa nya rörelser i muskelminnet men det är också nyckeln till för att kunna tänka nytt och välja en annan ny väg istället för en gammal upptrampad stig.
Jag själv brukar lyssna på musik för att hitta den där känslan jag är ute efter när jag t ex rider. Jag har nog 8-10 låtar som får mig att glida iväg nån annanstans och oftast är det låtar som håller samma takt som tölten, snabb kraftfull trav eller tretaktig bärig galopp... Tror alla behöver försvinna iväg i nåt mentalt rus för att få känna på den där framgången eller bara vara i den här oslagbara lilla bubblan. Drömmar kostar inget och där är man bara precis så som man vill va! Vår ena hund Kuling fyllde ju år i måndags, men han blev totalt bortglömd! Vi får fira honom mer nästa gång, när han fyller fem!
Ibland tittar jag på den där hunden och tänker att man skulle tänka lite mer som honom. Faktiskt, även om vi skämtar om att han är lite smått efterbliven ibland! Dock sagt med mycket kärlek :) Nä, lite mer corgi-skills tror jag vi behöver: * inte stressa upp sig i onödan * bli riktigt GLAD när man ska göra något KUL * vara totalt fokuserad när man gör något som intresserar en, strunta i omgivningen och chilla i sin egna bubbla när man vill ta det lugnt * ge allt när matte uppmärksammar och tränar med en (man vet ju aldrig när det händer igen!) * leva i nuet * lyssna på ett halvt öra när matte tjaaaatar om oviktiga saker.. * hålla efter sina nära och kära och rulla sig i aaaallt som luktar gott! Kanske man kan hoppa över det sistnämnda :o) Här är han ialla fall, från bebis till idag fyra år gammal: Red bägge hästarna idag, och faktiskt, jag kände inte av nånting från bråken och stöket i hagen i söndags. Lota kändes bättre än vanligt, så kanske hon behövde springa ur sig lite spänningar!?
Har visiterat dom två ggr per dag för att ha koll på såren och så att inget annat är svullet. Inget märkvärdigt utan allt har varit i sin ordning! Tackar Gud att det fortfarande är april och inte fullt med flugor och insekter också, hade varit värre för Pjakkurs sår då. Brukar visitera ffa hästarnas ben väldigt regelbundet, i princip varje dag och tack vare att man vet hur benen ska kännas märker man direkt om det skulle va nått avvikande. Lotas ben är alltiiiid torra! Dvs man känner alltid senorna och det är aldrig nån vätska där heller. Hon har väldigt bra benkvalité, vilket hon säkert ärvt från sin kära pappa. Pjakkur däremot har ibland lite vätskiga ben, spec om det är varmt ute och om han går på bete. Dock aldrig nån värme i hovarna och aldrig vätska i benen efter han har ridits. Han har alltså inte lika torra ben som Lota och inte heller lika separerade senor, hans ligger tätare och hållbarhetsmässigt är det sämre eftersom gaffelbandet ihop med ytliga och djupa böjsenan tar upp stötarna från marken. Ligger senorna mer separerade har de ju utrymme att 'vibrera' bort stötarna när hästen sätter i hoven i marken. Nedan bild på Lotas ben och en screen shoot från hastsverige.se : |
behind the keys
Elin, 27 år från Småland. Yogar, rider och njuter av livet. Delar med mig av min träning med mig själv och hästarna :) Arkiv
May 2016
Kategorier
All
|