Alltså ja, med den meningen och sen min o-härliga vecka och kassa start på kursen i helgen så fnös jag bara när Trausti uttalade orden på lördagens teoripass. Rätt ridning ja. Man kan väl lugnt sagt säga att man försöker! Och lördagen började så dåligt för min del. Ni vet ju lite om min (pms)vecka och mina förväntningar va väl lite väl höga om mig och Filma på lördagens första pass. Tredje gången hemifrån och vi va inte alls synkade. Hon stressade mest omkring i skritten och vi fick ingen kontakt. Det kändes bara pannkaka. Vi tränade i princip på att göra volter. Och jag kände starkt för att påbörja hamsteruppfödning eller börja samla frimärken. Låter som en lagom hobby istället för det här med hästar.
Så trött och nedbruten kände jag mig, skämdes över att jag inte redde ut min häst riktigt och ville bara därifrån. "Det räcker bara med rätt ridning". Ja, om första passet var skit så var eftermiddagens pass på Lota rena dansen. Vi har tränat och tränat och tränat och sista halvåret/året har mycket hänt. Hon är stabilare, starkare och riktigt på G - mer mogen i sinnet och börjar bli lite mer biff hullmässigt. Så efter det passet och Trausti's ord på lördagkvällen förstod jag - JA, det räcker med rätt ridning! Det är det enda som behövs, rätt ridning och rätt verktyg. Lota och jag har kämpat och tränat och vi är ialla fall på väg åt det hållet vi vill. Och har jag kunnat komma dit med Lota så ska det väl va tusan om det inte går med Filma också! Kan säga att söndagens pass gick mycket bättre med henne... En stabilare mindre spänd dam och en mer förlåtande och glad ryttare. Lota gick... jättebra igen, lite lite trött och vi var inte riktigt fokuserade som dagen innan - men vi fick avsluta med att lägga pass i ridhuset! Jag har lagt passen på hyllan eftersom vi fokuserat på de andra gångarterna, men glimten jag fick se i söndags verkar ialla fall lovande! :) Vi höll till på Kalvefalls (de som numera äger Pjakkur), naturen och omgivningarna är som gjorda för att ha de här 'Ride in harmony'-kurserna. Småländska höglandet och kuperad terräng, nada mobiltäckning och ett härligt glatt gäng hästentusiaster. Nichole red Pjakkur och de gjorde det så himla bra, fint och harmoniskt. Veronika och Sleipnir dansade fram och många andra gjorde finfina ritter. Så helgen som började på skruttnivå avslutades på topp - med orden som i rubriken ovan. Så tack Trausti för en inspirerande fin helg, och tack Åsa och Olle för bra evenemang och för alltid och lika god mat! (Jag och Nichole for iväg på en likadan kurs i höstas, och nu ser det ut som att det blir en ganska återkommande rutin detta, 2016 är redan bokat nämligen! Trausti har en bra hemisda för er som vill läsa lite mer, kika in på -> http://traustisridingschool.weebly.com/) Jag har alltid några dagar i månaden som är s k r ä p. Och ja, det är de kvinnliga problemen. Det slår aldrig fel, ska jag va rent krass så är två veckor underbara - jag känner mig stark, på G, utvilad, löser problem enkelt och känner mig som en riktig krigare. Sen de två andra veckorna, efter ägglossning och fram tills lingonveckan. Om jag är på top of the world de andra två veckorna känner jag mig mer eller mindre håglös, trött, osocial och ett litet problem växer lätt till nåt stort. Nåt stort som INTE finns, egentligen.
Idag har varit en sån dag. Ville göra så mycket men det har hällregnat och jag har varit trött och varit inne och läst. Bara pysslat det nödvändigaste med hästarna och sen varit på två möten. Gjort saker för mig själv och avslutade med en promenad med hundarna ikväll. För några år sen var dessa PMS-symtom mycket mer och tog mycket mer energi, det är först sista halvåret jag fått mer koll på det. Och alla dagar är inte nattsvarta de här två veckorna, men är man normalt sett väldigt aktiv och i farten är det svårt att bara va i de här trötta dagarna också. Yoga och meditation, att andas och bara vara. Låta de negativa känslorna dra förbi, har hjälpt mig mycket. Att leva lagom i nuet men ändå tänka att det blir bättre om några dagar. Så i morgon, är det äntligen en ny dag! :) Äntligen äntligen äntligen. Lota tar stöd på yttertygeln! Därmed mycket lättare för mig att rama in och flytta och lösgöra :) Hon har velat komma undan bettet tidigare, inte tagit riktigt stöd och jag har tappat överlinjen. Men nu sista tiden har vi verkligen tränat, gjort sidvärtsrörelser och tack vare att jag ridit Filma har jag kunnat överföra den ridningen på Lota. Ja ibland bara händer det.
Har ridit sedan jag va 10 år gammal och yogat aktivt sen jag va 25, så det tog lite mer än 15 år för att jag skulle få upp ögonen för vad yogan kunde komplettera upp det som jag saknade i ridningen.
Det vi många hobbyryttare kämpar med är att vi rider vår/våra hästar 4-5 kanske 6 ggr/vecka, medan någon som jobbar med hästar rider kanske mellan 10-20. Klart att de får en annan känsla för ridning än jag som rider mina två. Och då är två ändå mer än en häst. För att bli en bra ryttare krävs bl a - smidighet - styrka (dock ej som i råstyrka, men som i styrka/stabilitet) - följsamhet - fokus - andning - kroppsmedvetenhet - tajming - ödmjukhet Jag började intressera mig för yogan först för att öka min smidighet, har alltid gillat testa hur vig man är och trixa med kroppen. Och de olika yogaövningarna tänjer och sträcker ut, ökar medvetandet med vart du har kroppen, de olika andningsövningarna ökar ditt fokus och hela du känner dig 'friare' i kroppen efter ett yogapass. Men senare tid har den sista punkten - ödmjukhet, inför mig själv och andra, varit den viktigaste punkten. Yogan är ingen religion utan en världsfilosofi som är flera tusen år gammal och bygger på att livet och yogan är en ständig resa. Vissa dagar är man sämre i form än andra, andra dagar bättre. Den tanken har hjälpt min ridning väldigt mycket. Att acceptera att alla dagar är olika men att man alltid försöker göra sitt bästa. Så med hjälp av yogans rörelser (asanas på yogans ursprungsspråk sanskrit) blir min kropp smidigare, snabbare och mer medveten, men med hjälp av andningstekniker och meditationer har jag fått mer ödmjukhet och acceptans gentemot hästen och mig själv. Inte så att jag inte säger till hästarna, men jag ödslar ingen onödig energi på att bli arg eller ledsen på dom. Negativa dagar kommer såklart, men ingen frustration och ilska som är obefogad. Nästa vecka ska jag visa er lite bara grundövningar speciellt för oss ryttare, håll utkik! Tänk vad tiden ändrar sig. Saker och händelser i livet formar och ändrar en och något man så benhårt stod fast vid innan, får man inse att man har en annan uppfattning om idag. Jag har sagt en hel massa såna grejer. Jag skulle aldrig vilja ha egna barn t ex. Adoptera va det enda alternativet. Jag va 13 och tänkte minsann inte ödsla bort några månader på att va gravid. Jag va 13 ja, precis. Är 27 idag och har ändrat mig på den punkten - klart man vill ha egna barn om man kan och får! Röstade även på Miljöpartiet första riksdagsvalet. Skulle aldrig rösta på dom igen. Skulle alltid ha Volvo, nästa bil blev en VW. Gillar inte rosa kläder, skaffade en rosa tröja (insåg dock att det skar sig rätt bra med mitt röda hår). Ja ni hör. Men jag trodde aldrig jag skulle ta steget att lämna bort min gamla första-häst Pjakkur. Jag skulle minsann behålla honom tills den dagen han dog. Aldrig sälja. Mmm. Det gick ju bra, tills jag stod där med tre hästar på stall, två hundar, vedeldat hus och en ny grön unghäst och två ridhästar. Och jobb. Och allt annat därtill. Det gick banne mig inte få ihop. Hur jag än vred på det så kom alltid Pjakkur sist. Filma och Lota kom alltid före och även om jag så gärna ville, så tröt orken eller tiden. Pjakkur är 20 i år så han behöver gå ganska regelbundet för att få va i form, jag tänker att det är som med människor som blir äldre - vi behöver ändå underhållas och hållas lite i trim för att inte dassa ihop och bli stela och sköra. Men det satt långt inne, och det tog några månader innan beslutet växte fram och Pjakkur fick flytta till en vän som har en ridskola i norra Småland. Kan med handen på hjärtat säga att jag hade nog fortsatt tjura och envisas om att jag minsann skulle behålla honom hemma om det inte vore för Åsa och Kalvefalls gård, jag hade nog aldrig lagt ut en till salu-annons på honom. Men jag visste sen innan att de tar bra hand om sina hästar där uppe, har viktgränser på turridningen och inga hästar går fulla dagar hela tiden. Bra hagar och regelbundna checkar med tandläkare och massörer och kiropraktorer. Bra foder och mycket utevistelse. Har varit där uppe och hälsat på ett flertal ggr. Varje gång får jag höra nåt nytt, sist hade han fått vara med på Tölt in Harmony-kurs och min tränare Trausti gillade honom också. Det värmer lite i hjärtat. Eller rätt mycket såklart. Alla som har ridit honom älskar honom. Känns bra att fler får njuta av en säker och trygg häst i sina bästa år, än att jag ska gå här hemma och få ångest varje gång jag inte hann med honom. Pjakkur på Kalvefalls gård, april 2015 Var sak har sin tid, Pjakkur och jag har verkligen njutit av varann under tiden - nu får andra möjligheten och jag kan lägga mer tid på stona. Det känns som att han är på rätt plats, han kommer till sin rätt och hans kapacitet utnyttjas fullt ut. Och sen är det ju tack vare honom Filma kom hit, hon köptes nästan enbart pga stammen och dom två är ju 25% släkt.
Yoga, denna fantastiska livsfilosofi som jag så gärna hade velat kalla en världsreligion, men som är så långt ifrån religion man kan komma. Yoga bygger på den egna träningen, din egen sadhana, och det bara du som kan sträva mot dina mål och komma vidare. Kraften finns inom oss alla, och för dom som är nya inom yoga eller inte alls varit i kontakt med det, kan det nog verka väldigt flummigt. Dock, så tror jag att vi alla har den här 'yogiska' kraften inom oss - en del omedvetet och andra medvetet.
Ridning och yoga hör för mig ihop. Om yoga betyder unionen med dig själv så är ridning en union ihop med dig och hästen. Svårt! Men så enkelt och självklart när allt faller på plats. Oavsett vilken idrott eller fritidsysselsättning man har vill jag tro att man har nytta av att lära känna sig själv, hantera känslor och ibland bara va mitt i stormen. För mig har yogan gjort att jag kunnat sortera ut vad som är mitt ansvar och min känslor, och vad som faktiskt är hästens känslor och ansvar. Det blir som ett slags samspel med mig själv och hästen, som ett pussel. Och i början av min yogapraktisering va det ingen sjävklarhet att gå till mattan och yoga. Det va väldigt mycket olustkänslor, det va tufft och svettigt och jag va osmidig och kände mig dålig. Idag längtar jag efter mattans dagliga träning, inte sådär rosenskimrande rålängtar varje gång kanske, men jag vet att det gör så himla gott efteråt. Så helt enkelt har det inte alltid varit, men tack vare yogan är det lättare att bara va och acceptera, finna sig i det som är och kunna påverka framtiden. Och det bästa är att det inte behöver va några stordåd, ibland kan det va så enkelt som att bara gilla läget i bilkön. Du lever ju lika mycket då som när du gör något du verkligen älskar. Det tänket har ialla fall hjälpt mig mycket, kanske det kan hjälpa nån annan också! Jag tröttnade lite sist, när jag skrivit klart inlägget så var det bara rubriken som syntes. Suck! Men nu tror jag att allt ska synas?
Ialla fall, vi var ju och tävlade på en liten inoff tävling. Förberedelserna stod nedan och jag kan väl sammafatta det såhär: - bootsen va på, och dom gav oss det där lilla extra! Jag använder 170 gr boots till henne, tycker de räcker fint! - kort framridning. Försökte att planera tiden men det va svårt, vi fick ändå stå och vänta lite. Kommer fortsätta lägga upp nån strategi och försöka klura hur mycket framridning hon kommer behöva. Mer om det en annan gång. - upplägget med lagom med mat och lagom med framridning (Lota är en väldigt 'lagom-häst' rent generellt) passade henne fint, men önskar lite mindre framtridningstid nästa gång. Blir en läxa till mig själv. Om vi tog oss runt och bara tänkte miljöträning förra Bergunda-tävlingen så va detta en mer tävlingsrunda för oss. Hon kändes mer förberedd och i bättre form än sist. Vi fick absolut bättre poäng och hon kändes också mycket fräschare, och det va ju kul att det blev utdelning. Det va två domare och vi fick 4.3 och 5.0 - med bl a 5.5 för trav, traven va ju rätt obefintlig sist, kan man ju säga haha. Va verkligen jättenöjd, och vi fick med både känslan och poängen den här gången! |
behind the keys
Elin, 27 år från Småland. Yogar, rider och njuter av livet. Delar med mig av min träning med mig själv och hästarna :) Arkiv
May 2016
Kategorier
All
|