I början såg jag henne som en rätt dominant typ. Men sanningen är den, att hon är liten på jorden även mentalt (hon är ca 133-134, gissar jag på). Hon är flockberoende och är flockens spejare, hon märker direkt när en stor fågel flyger upp eller nåt främmande rör sig i hagen. Första veckorna hemma i Sverige kunde jag inte sätta på henne vintertäcke ute i hagen, hon va livrädd och sprang iväg. Nu kan jag lägga IKEA-påsar på henne och hon kunde inte bry sig mindre.
Så vi har haft en del att jobba med, hon har haft lite svårt att lämna stallet om vi ska rida själva och har i början varit harig för allt möjligt. Men man kan se det som med oss människor, människor som ofta måste synas och höras (läs: hävda sig) är sällan dom som är så trygga i sig själva.
Oftast ser man bara problemet, men inte orsaken till problemet. På Island rymde hon även in till sto- och fölflocken som gick parallellt med unghästhagen hon gick i. Där har de ju enorma vidder att röra sig så jag tror knappast att hon blev trängd av nån elaking, utan att hon bara gled emellan trådarna och gick över till stoflocken för att känna trygghet. I den flocken fanns ju flera äldre fölston, vana starka dominanta individer. Klart hon trivdes som fisken i vatten där, tryggt och bra!
Nåt att fundera över när en häst (eller människa, för all del) beter sig på ett problematiskt sätt, är att fundera på om det tex beror på osäkerhet, otrygghet eller otydlighet. En häst beter sig aldrig 'elakt' på ett medvetet sätt, det finns inga dumma eller arga hästar - problembeteendet (som mest blir ett problembeteende för oss) kommer nån annanstans ifrån.