ett djupt andetag. vi är på väg. jag är på väg. allt blir bra så länge man gör det med kärlek och respekt.
0 Comments
when I'm wiser and I'm older... Har ni också en låt ni bara stannar upp i, oavsett vad ni håller på med? Jag är en sucker för Avicci's låtar, och i jobb-bilen går ofta hans låtar på radion. Dock är en del av dom totalt uttjatade vid det här laget, men så hittade jag denna, och verkligen bara älskar den: Stämningsfull, samlad och kraftfull på samma gång. Älskar den.
Vad har ni för hemligheter för att orka med livet? Jag menar inte det så laddat som det låter, men vad ger er inspiration? När jag är trött och totalt slut brukar jag - läsa mina 511 självhjälps- och feel good-böcker, just nu är jag inne på Micke Gunnarsson's bok 'Det är bara de som bestämt sig för vart de ska som kan gå vilse' - lättläst och positiv! - surfa runt på hästannonser. 3 ggr av 100 hittar jag en eventuell lämplig häst, annars inser jag att jag faktiskt är rätt nöjd med mina egna! - lyssnar på musik. Gärna högt och gärna i hörlurar. Slås med i rytmen och vandra i tankarna. Släppa krav och bara vara. Hetast nu är Tiesto's All of me - mmmmmm så bra! Och jo, det ska va rätt bra tempo i låtarna :) - yoga, yoga, yoga. Åh vad det ger mycket! - njuta av tystnaden (uppskattade jag inte för några år sen), känna golvet mot fötterna och höra trafiken utanför när man är ensam hemma Vad som är vila är nog olika för olika individer. Jag tänker att det inte alltid behöver va det här lugna avslappnade, men man behöver nog en lugn mer koncentrerad del vila och en mer aktiv vila, när du gör saker, målar, mekar, planterar, bakar, kör bil - you name it. Vad som helst egentligen där tanken bara flödar fritt. Nu blir det jag och Spotify i några minuter, dags att glida bort lite och samla dagens tankar... God natt fina ni :) Vår hund Kuling, som är rätt så bra på det här med 'inaktiv' vila.....
Respekt är något som är fantastiskt och nästan omärkbart när det fungerar, men olidligt jobbigt och frustrerande när det inte fungerar. Jag märker det ofta i mitt jobb (som boendestödjare) att respekt för olika personers behov eller hur olika personer är, oftast saknas. Då särskilt från myndigheter och auktoritära roller.
När jag va yngre trodde jag att respekt va något man skaffade sig, att man va tvungen att visa respekt för vuxna, lärare, poliser, kompisars föräldrar etc. Idag har jag förstått att ingen kan tvinga till sig respekt. Respekt är inget man tar, det är något man förtjänar. Att ha respekt för någon visar att man själv är ödmjuk och öppen, om respekten bygger på att den andre har förtjänat den. Att visa respekt säger rätt mycket om personen som respekterar andra, den personen har inget behov av att säga sin mening eller slåss för sina åsikter, utan kan ge och ta plats och utrymme utan att tränga undan någon annan avsiktligt. Ger man respekt är man också ödmjuk för att någon gör fel och misstag, man respekterar personen i sig men dömer inte personen för dess handlingar. Respekt är något som är jätteviktigt i alla möten med två- och fyrbenta, hanterar man en rädd osäker häst får man ha respekt för att den inte kommer förstå allting som du begär, om den samtidigt besitter rädsla. Med hjälp av respekten får man också andra nycklar till en god relation - du får förståelse men framför allt - även om det kan ta tid - tillit. Tillsammans med respekt och tillit får man riktigt bra 'vapen' mot dåliga relationer och missförstånd, men så fort respekten och tilliten försvinner ökar också risken för en sämre relation, något att tänka på när man känner frustrationen stiga och irritationen vibrera inom sig. Så respektera på, så får vi nog en klokare - mer respektfull - värld en dag! :) Alla behöver vi va i den där lilla bubblan. Utan att känna rädsla, osäkerhet, ovillighet, sorg, nervositet, prestationsångest... En skyddad bubbla man bara kan glida in i där man är oslagbar och allt klaffar, där man är avslappnad och flowet bara flyter.. Avslappning är en förutsättning för att kunna lära sig nya saker, befästa nya rörelser i muskelminnet men det är också nyckeln till för att kunna tänka nytt och välja en annan ny väg istället för en gammal upptrampad stig.
Jag själv brukar lyssna på musik för att hitta den där känslan jag är ute efter när jag t ex rider. Jag har nog 8-10 låtar som får mig att glida iväg nån annanstans och oftast är det låtar som håller samma takt som tölten, snabb kraftfull trav eller tretaktig bärig galopp... Tror alla behöver försvinna iväg i nåt mentalt rus för att få känna på den där framgången eller bara vara i den här oslagbara lilla bubblan. Drömmar kostar inget och där är man bara precis så som man vill va! Tänk så många ggr man kollat tillbaka på sina misstag, skämts och tänkt hur 17 man kunde göra si eller så. Jag skäms över att jag försökte rida formen genom hästen med hjälp av handen, Pjakkur är exemplariskt duktig på att gå i form men med falsk bärighet. Dvs inget schwung i ryggen och med bortkopplad bakdel. Idag kan jag se tillbaka på det och vara glad över att jag gjorde den resan, även om den va fel och vi har fått lära om - så har vi ialla fall fått lära oss att göra rätt nu.
Det är våra misstag som formar oss, men också formar om och man har alltid chansen att göra rätt igen. Bättre att göra något än inget alls, eller hur?! Vår utveckling börjar utanför comfort-zonen, för att ta sig dit måste man våga chansa och göra något annorlunda. Känslan av att komma utanför den bekväma bubblan är alltid lite skrämmande och nervöst. Men det kan va nyttigt att bara kliva ut och testa, sen smita tillbaka igen och låta det nya sjunka in. Och gör man misstag vet man ialla fall vad man inte vill ha, eller hur? Därför, fortsätt testa, våga göra fel och se det som lärdomar istället för misstag. Misstag klingar så negativt! Och glöm inte - att erkänna att man misstagit sig är att visa att man är klokare idag än igår! Detta ämnet är stort, men jag kan väl säga såhär - man blir bra på det man tränar på! Självförtroende växer i takt med att man blir bättre på det man gör, alltså måste man ge det tid och göra det många ggr. Simple, isnt it!?
Nej, inte alltid. För att bli bättre på det man gör behöver man först och främst verktyg för att finna en väg mot målet. Sök på nätet, fråga en som är kunnig i ämnet, fråga nån som själv gått igenom samma sak. Den som söker finner, glöm inte det! Många ser problemet som ett, just det, problem. Men i problemet finns också lösningen. Glödlampan kom inte till för att vi hade det för ljust precis! Jag kommer beröra det här ämnet fler ggr, det finns många intressanta sätt att jobba med självförtroende och jag tänkte ta det lite i mindre steg. Vad vill ni själva bli bättre på? Vad skulle ni vilja klara av eller genomföra? Behöver inte va nått megastort. Vill ni inte kommentera så maila mig gärna på [email protected] Och du, glöm inte klappa dig på axeln emellanåt, Rom byggdes inte på en dag och som tur är föds det inte perfekta människor! Detta är nog egentligen rätt självklart för många. Jag tror att alla inbitna hästmänniskor strävar efter ett gott samarbete med sin häst, tror inte att någon medvetet vill va ovän med fyrbente vän. Men ibland, som med alla relationer, fyrbenta som tvåbenta, blir man frustrerad eller rent av bara less på att relationen inte funkar. Det behöver inte va en en relation som rakt igenom är 'dålig', men det kan va att man hakar upp sig på att samma beteende är återkommande, hästen står inte still i stallgången, hunden smiter ut före dig genom dörren, tölten funkar ett par steg och sen trillar hästen ner i trav eller pass... En vän (tvåbent) kanske ligger på 'minus' på relationskontot och du känner att, nu, nu är det liksom nog.. Nu orkar man inte pleasa den andre längre. Man själv har kanske haft en tuff vecka med för lite sömn eller bara allmänt nere av andra anledningar. Jag själv har också varit i dom här situationerna, både med mina tvåbenta och fyrbenta vänner. De flesta gångerna måste jag säga att jag själv har haft ett stort ansvar i att situationen har blivit dålig. Jag har inte sagt ifrån i tid (eller skulle ha sagt nej från första början) eller va själv inte tydlig nog med det jag menade. En liten del har varit den andra individens ansvar. Att den andre inte varit tillräckligt uppmärksam eller helt struntat i min åsikt, eller vad det nu kan va. Så, det är inte alltid ens egna fel. Men jag vill påstå att man själv har ett stort egenansvar i hur man reagerar på andras projektioner (någon vill överösa dig med sina egna svagheter och misstag för att skydda sig egna självbild) eller när man igen ser att ens fyrbenta vän drar ner huvudet i gräset IGEN på väg till hagen, eller typ kliver över en när en fågel flyger upp precis jämte. Hur man skyddar sig mot tvåbentas projektioner kan vi ta en annan gång, men för att göra så man får en så bra stund som möjligt med sin häst, kan man tänka på flera saker innan man ens sätter foten i stallet: 1. Släpp stressen. Hästen kommer inte ha nån förståelse för att du haft en skitdag på jobbet. Hästar lever i nuet och är inte några utstuderande djur som medvetet ska va arga eller sura, de är alltför oftast en spegel på det vi bemöter dom med. 2. Prestationskrav. Släng det också. Det pratade vi ju om i förra inlägget. Hur mycket kan jag förvänta mig att kunna göra idag? Har jag 1,5 h på mig, planera inte in ridning, mockning och smörja träns. Välj två saker. Två rimliga. Rid när du har tid och kan njuta av det! 3. Var konsekvent men lägg inte in några andra negativa känslor i det. Jag störde mig på att Lota gick 'myrsteg' i stallgången när hon stod uppbunden. En dag blev jag riktigt irriterad, men innan jag lät den ilskan rinna av på henne slog det mig att sådär gör ju hon ofta.. 'Myrar' omkring, ett halvt steg till höger, ett halvt steg bakåt... Så jag bestämde mig, fr o m nu så får hon stå stilla. Punkt. Punkt för mig och punkt för henne. Kommunikation är nyckeln till mycket, när det funkar. Funkar det inte, blir det fort ganska uppenbart. Att bli medveten om vilka signaler man själv sänder ut, gör att man kan göra något åt ett problem innan det faktiskt blir ett. I ridning är det rätt stort, så det kommer jag gå in på flera små delar sen. Men hur vi är med hästen (umgås), leder den till/från hagen, borstar, sadlar, longerar... Redan där kan vi göra mycket för att underlätta kommunikationen i ridningen! En annan viktig, viktig sak i just kommunikation är att individen du kommunicerar med ska kunna förstå och ta in det du säger. Alla hundar förstår inte KOM HIT, vissa lyssnar på HÄR, HIT eller KOM, tex. Där va det tre olika ord som får hunden att komma till dig. Det är likadant med hästar, det som är självklart för dig är inte så självklart för hästen. Man får anpassa sig. Man får gå ner till den andres nivå, eller för all del upp. Longering är ett hett ämne t ex, där det krävs att du i mitten är tydlig med dina signaler, är du inte det, blir det oftast pannkaka. Om du inte har en väldigt snäll häst förstås. Men här ställs oftast vår ledarroll (hatar ordet, och gillar inte den hierarkin i förhållandet häst-människa, men hoppas ni förstår vad jag menar) på sin spets. Här har många oftast mycket att jobba med. Så, kommunikation är nödvändig i alla samarbeten. För att kommunikationen funkar måste man fundera på vad man själv skickar ut för signaler, och den kommunikationen du vill förmedla måste den andre kunna ta upp. Lätt? Nej, men utvecklande! PS! Ska säga att jag kunde longera Lota ett halvt varv innan, sen bröt hon sig ur volten och sen va det en katt-och-råtta-lek med att få tillbaka henne igen. Tack Lota, men du har lärt mig longera iaf! Också från 2010, nu många misstag (erfarenheter) rikare...
Jag känner mer och mer av att vi lever i ett stressat samhälle. Hela tiden går vi att nå, vi är ett knapptryck bort från sociala medier där vi matas med träningstips, slimmade kroppar, gröna shakes, reklam, etc etc.... Mycket utav detta är peppande också. Men det kan själv va svårt att va i balans och kunna ta till sig det rätt... Kanske har man syndat god, flötig mat - eller så har man inte hunnit måla sin loppisköpta byra vit än. Egentligen är det inte ett dugg konstigt att vi blir stressade av 'feeden' vi ständigt möter. Jag tror det hade varit skillnad om vi aktivt själv sökt upp hur jag ska laga en kolhydratfri middag eller bästa sättet att måla byrån. Men att ständigt matas av allt som alla andra gör, har faktiskt ett namn - additionsstress. Det är när vår hjärna själv kopplar ihop alla andras sammanlagda prestation med vår egen prestation. Läs igen. Och det står faktiskt 'alla andras....' Det är så lätt att tänka - oh jag borde, jag skulle, tänk om... MÅSTE. Måste används ofta. Måste och borde, det finns mycket man varken måste eller borde! Jag kan relatera den här additionsstressen till mig själv, mycket väl. Speciellt under tiden jag varit väldigt stressad och haft mycket på jobbet och privat. Då är det ibland svårt att uppskatta alla andras prestationer, som man ofta får se i bilder, på Instagram t ex. Men jag kan också, framförallt, se den här stressen i hästeriet. Oh, så många ggr jag känt att vi också måste kunna tölta rent, bjuda fram, vara kontrollerbar, rida ut själv.... Fick det väldigt svart på vitt i vintras när jag red en liten inofficiell firmakeppni med Lota. Hon hade stått hela vintern pga av fästingsjukdom i höstas, men hon fick skor i mitten av december och jag hade tänkt börja rida igång henne då. Men hann inte. Jobbade hela julen och vädret va kasst. Sköt upp ridningen. Men hade på känn att hon va ungefär där jag slutade, vilket hon faktiskt va! Där blev jag glad. Men, hästen hade ju så sjukt mycket överskottsenergi att det va lite svårt att kanalisera den... Så inför tävlingsdagen hade jag hunnit rida henne TRE gånger (ja, det stämmer... Pinsamt men sjukt sant) och hon va som en tickande bomb. Längesen vi va i ridhus, första gången någonsin vi va i ridhus MED publik. Jisses. Hon tittade storögt upp på dom på läktaren. Tyckte det va läskigt när de gick där uppe. Vi kom på tredje plats och jag satt kvar trots hennes hopp i luften i näst sista varvet. Där och då blev det lite too much för henne och nånstans va ju energin tvunget att ta vägen. Pang. Som en mindre bomb, men efter det va Lota hyfsat lugn igen. Tredjeplats som sagt, men jag hade varit nöjdare om vi kom sist och Lota va lite mer harmonisk och jag hade känt att detta kunde ta oss vidare. Tredjeplatsen va ju liksom inget bevis på att det gått så bra, precis... Vad jag vill säga med detta är att jag hade inte lagt ner mycket tid på att det skulle funka den där tävlingsdagen, vilket va både osjysst mot mig och hästen, men framförallt mot hästen som dels hade bautamycket överskottsenergi och dels för att hon va väldigt ovan vid situationen. Vad kunde jag begära efter så lite träning? Men hela tiden hade jag matat mitt huvud med att det bara skulle gå. För nu skulle vi ut och tävla. Överkrav. Orealistiska krav. Det va vad jag hade. Oddsen att detta skulle bli en bra erfarenhet för henne va ju inte sådär på topp liksom. Med mer förberedelse är jag säker på att det åtminstonde inte hade gått så fort där inne. Känner nån igen sig? När man förväntar sig att man ska reda ut hästen på uteritten med kompisgänget, när hästen inte lyssnar hemma, och så blir man arg. På sig själv. På hästen. Eller man ska göra den där superbra prestationen på jobbet, så har man bara sovit 5 timmar. Förberedelse och träning motverkar överkrav, i övrigt är det nog mental hjärngympa som gäller för att inte dras med i spiralen med överkrav och additionsstress. Men, man vill så gärna och den där dagen ville jag också. Man lär sig av sina misstag hörrni! God natt på er. Lota 2012
Hela tiden idag matas vi med fina bilder på Facebook och andra sociala medier, bilder med en text till där världen ligger för våra fötter och att vi alla kan uppfylla våra drömmar. Jag har hört många som tycker detta är stressande, eller rentav felaktigt, för hur enkelt är det egentligen? Och hur lätt är det för den som redan är pressad eller sitter i en marig sits, eller den som har barn famillj och huslån. Hur enkelt är det då att bara kliva ut ur tryggheten och ge sig av? Red med en vän i helgen och hon uttryckte samma sak. Precis som att det är så enkelt att bara göra det man vill!? Men jag tror det handlar om flera saker. 1. Tro det på du drömmer - tror inte du själv på det kommer du inte övertyga nån annan att göra det heller! 2. Delar du med dig till din omgivning - va beredd på att få höra kommentarer om att du inte kommer lyckas. Många är själva rädda för att misslyckas och för över sin egna osäkerhet på dig. 3. Ha en jäkligt bra idé, va kreativ och nischa dig. Det måste va unikt. Och det behöver inte handla om att man ska starta eget företag från en dag till en annan. Det kan va att man vill förändra sin inställning till jobbet. Hitta ett lugn. Sluta stressa. Få mer tid med familjen, etc. Det behöver inte vara ett sjumilakliv direkt! Själv har jag alltid drömt om ett liv med djur, idag står jag här med snart fyra hästar och två hundar, mer om mina egna mål en annan gång!
På bilden är Eistla, tre år gammal. |
behind the keys
Elin, 27 år från Småland. Yogar, rider och njuter av livet. Delar med mig av min träning med mig själv och hästarna :) Arkiv
May 2016
Kategorier
All
|