Mycket utav detta är peppande också. Men det kan själv va svårt att va i balans och kunna ta till sig det rätt... Kanske har man syndat god, flötig mat - eller så har man inte hunnit måla sin loppisköpta byra vit än.
Egentligen är det inte ett dugg konstigt att vi blir stressade av 'feeden' vi ständigt möter. Jag tror det hade varit skillnad om vi aktivt själv sökt upp hur jag ska laga en kolhydratfri middag eller bästa sättet att måla byrån. Men att ständigt matas av allt som alla andra gör, har faktiskt ett namn - additionsstress. Det är när vår hjärna själv kopplar ihop alla andras sammanlagda prestation med vår egen prestation.
Läs igen. Och det står faktiskt 'alla andras....'
Det är så lätt att tänka - oh jag borde, jag skulle, tänk om... MÅSTE. Måste används ofta. Måste och borde, det finns mycket man varken måste eller borde!
Jag kan relatera den här additionsstressen till mig själv, mycket väl. Speciellt under tiden jag varit väldigt stressad och haft mycket på jobbet och privat. Då är det ibland svårt att uppskatta alla andras prestationer, som man ofta får se i bilder, på Instagram t ex.
Men jag kan också, framförallt, se den här stressen i hästeriet.
Oh, så många ggr jag känt att vi också måste kunna tölta rent, bjuda fram, vara kontrollerbar, rida ut själv....
Fick det väldigt svart på vitt i vintras när jag red en liten inofficiell firmakeppni med Lota. Hon hade stått hela vintern pga av fästingsjukdom i höstas, men hon fick skor i mitten av december och jag hade tänkt börja rida igång henne då. Men hann inte. Jobbade hela julen och vädret va kasst. Sköt upp ridningen. Men hade på känn att hon va ungefär där jag slutade, vilket hon faktiskt va! Där blev jag glad. Men, hästen hade ju så sjukt mycket överskottsenergi att det va lite svårt att kanalisera den... Så inför tävlingsdagen hade jag hunnit rida henne TRE gånger (ja, det stämmer... Pinsamt men sjukt sant) och hon va som en tickande bomb. Längesen vi va i ridhus, första gången någonsin vi va i ridhus MED publik. Jisses. Hon tittade storögt upp på dom på läktaren. Tyckte det va läskigt när de gick där uppe. Vi kom på tredje plats och jag satt kvar trots hennes hopp i luften i näst sista varvet. Där och då blev det lite too much för henne och nånstans va ju energin tvunget att ta vägen. Pang. Som en mindre bomb, men efter det va Lota hyfsat lugn igen.
Tredjeplats som sagt, men jag hade varit nöjdare om vi kom sist och Lota va lite mer harmonisk och jag hade känt att detta kunde ta oss vidare. Tredjeplatsen va ju liksom inget bevis på att det gått så bra, precis...
Vad jag vill säga med detta är att jag hade inte lagt ner mycket tid på att det skulle funka den där tävlingsdagen, vilket va både osjysst mot mig och hästen, men framförallt mot hästen som dels hade bautamycket överskottsenergi och dels för att hon va väldigt ovan vid situationen.
Vad kunde jag begära efter så lite träning? Men hela tiden hade jag matat mitt huvud med att det bara skulle gå. För nu skulle vi ut och tävla. Överkrav. Orealistiska krav. Det va vad jag hade.
Oddsen att detta skulle bli en bra erfarenhet för henne va ju inte sådär på topp liksom. Med mer förberedelse är jag säker på att det åtminstonde inte hade gått så fort där inne.
Känner nån igen sig? När man förväntar sig att man ska reda ut hästen på uteritten med kompisgänget, när hästen inte lyssnar hemma, och så blir man arg. På sig själv. På hästen. Eller man ska göra den där superbra prestationen på jobbet, så har man bara sovit 5 timmar.
Förberedelse och träning motverkar överkrav, i övrigt är det nog mental hjärngympa som gäller för att inte dras med i spiralen med överkrav och additionsstress. Men, man vill så gärna och den där dagen ville jag också. Man lär sig av sina misstag hörrni! God natt på er.