when I'm wiser and I'm older... Har ni också en låt ni bara stannar upp i, oavsett vad ni håller på med? Jag är en sucker för Avicci's låtar, och i jobb-bilen går ofta hans låtar på radion. Dock är en del av dom totalt uttjatade vid det här laget, men så hittade jag denna, och verkligen bara älskar den: Stämningsfull, samlad och kraftfull på samma gång. Älskar den.
.... men man kan applicera det på hästar också ;)
Vår lokaltidning hade en artikel idag om 'arga barn ska behandlas med respekt' som jag tyckte va så bra. Hittar inte artikeln på Smålandspostens hemsida men den handlar kort och gott om att det är okej att barn får visa sina känslor, att det är viktigt att vi bekräftar känslorna och barnet, men också att fråga varför man är arg, ledsen osv. Jag har iiiiinte barn, men jag tänker att detta går att applicera på alla som visar att de är arga, stressade eller ledsna, tex. Respektera personen, se den och beroende på er relation, fråga varför den är det. Är det en mer ytligt relation vill/kan man kanske inte fråga för mkt, men man kan iaf (försöka, jag vet att en del dagar är svåra) respektera den andre. Jag älskar ju att applicera sån här psykologi på djuren också. Ingen är rädd eller arg för att det är kul, det är ju en känsla som bottnar i nått annat (osäkerhet, självförtroende, otrygghet etc). Aaallt har sin orsak! Natti kära vänner :) Jag började använda kapsonen i vintras, jag har inte haft så mycket erfarenhet eller kunskap om den sen innan eftersom att jag tyckt den varit rätt 'skarp' och inte haft nån som kunnat visa mig hur den fungerar. Sen jag började träna för Isabella har jag förstått att den är riktigt bra, om den används rätt! Jag har använt den enbart vid markarbete och även vid handhästridning. Det senare för att jag tycker det är enklare att ha koll på den hästen som är handhäst, det behövs mindre tryck från kapsonen för att hästarna ska förstå den. Viktigt att hästen är van vid den sen innan dock! Jag är i grund och botten en repgrimme-människa. Har alltid longerat mina hästar i repgrimma och tyckt att det funkat bra med trycket som repgrimman ger. Repgrimman ger en bra väg framåt-nedåt (enligt mig) men det är svårt att ge några förfinade hjälper med den. Kapsonen (som nästan alltid har tre ringar) tycker jag förfinar arbetet och ger ett tydligare tryck på nosryggen som sen går via nacken, hals och rygg. Jag gillar att vara precis och tydlig och det är betydligt enklare med kapsonen. När jag introducerat kapsonen för hästen har jag lett den i kapsonen för att hästen ska få känna vart trycket kommer ifrån och hur det känns. Longerar jag vill jag att kontakten i linan ska va stabil, linan ska inte fladdra eller va spänd. Kapsonen använder jag gärna vid markarbete, tydligare än repgrimman men också skönt att slippa få blanda in bettets inverkningar, om man nu skulle använt träns. Nedan lite olika kapsoner, jag har för tillfället den översta som jag är sådär nöjd med. Tycker den blir lite ostabil och glider på nosryggen, meeen så va det den billigaste också! Kollar man på www.kapson.se eller www.taur.se finns kapsoner för 800-2000 kr, så det varierar verkligen i pris. Hööks har den billigaste (översta bilden) för 250 kr, men deras läderkapson är helt okej och den säljer dom för 700 kr. Den billigaste varianten.... Hööks läderkapson Bild från kapson.se
Har ju fått förmånen att dona lite med Annikas hästar Glödis och Dis medan hon va utomlands. Spännande att få applicera sina egna tankar på andra hästar som inte är ens egna, och samtidigt väldigt lärorikt. Dis, isabellen, är väldigt mild till sinnet och gillar närvaron av människor, även om det va lite läskigt att va med mig själv på den lilla plätten utanför huset. Hon och Glödis är som ler och långhalm och hänger ihop jämt, och nu sen flytten hit har de gått ihop hela tiden. Testade först bara att longera henne runt mig och hon gick fint i bägge varven. Löst och ledigt. Dis är väldigt mjuk och spänstig i kroppen, har fina lyft och när man kratsar hovarna känner man liksom inget motstånd när du tar upp hoven, hon lyfter avslappnat upp alla benen. Hennes nackdel är väl att hon inte är mycket tränad och har stått mycket i vinter, så hon behöver mer styrka för att kunna orka lyfta och samla sig. Problemet jag stötte på med henne va att när jag bad henne flytta åt sidleds (hon står med mulen mot mitt bröst och jag lägger spöt i skänkelläget beroende åt vilket håll jag vill att hon flyttar) så förstod hon inte vad trycket (den lilla touchen med spöt) betydde utan tryckte sig snarare mot trycket, vilket hästar är födda att göra. Det är vi som lär dom att gå bort från trycket, så den nöten fick vi jobba lite med. Det gick bättre efter första gången, men polletten har inte riktigt trillat ner än. Dis stora fördel är helt klart hennes vänlighet mot människor samt hennes smidiga kropp. Jag skymtar lite dåligt självförtroende men i grund och botten är det en härlig positiv häst! Glödis, halvsyrran till Dis, är lite mer häst trots att hon är mindre. Hon är liten och kort, väldigt feminim och söt, lätt för att samla upp sig men svårt att länga steget med tanke på hennes lite korta hals. Hon blir gärna lite trippig, steget går gärna uppåt men hon tar inte gärna ut det. Egentligen inte ett dugg konstigt, eftersom hon säkert spänt sig lite efter flytten samt att halsen gör sitt till. Jag ska visa er en uppställningsbild framöver. Även hon longerade jag för att se hur hon rörde sig. Helt okej i vänster varv, men i höger stannade hon upp i traven och frös. Vägrade gå. Efter att fått runt henne, till slut efter lite övertalning, kunde man se att höger fram inte tar ut steget lika mycket som vänster fram. Säkert en muskulär spänning som skulle bli hjälpt av lite massage. Första gången kom jag bara hit, till longeringen. När höger bog släppte och hon inte stannade längre avslutade jag den gången. Gången efter testade jag att flytta för spöet som jag gjorde med Dis, och även där stötte jag på problem med höger bog, den ville inte riktigt träda in och korsa vänster fram. Efter en stund gick det bättre, men som sagt, lite massage och mjukgörande där borde göra susen! Glödis är har lite mer nerver än syrran, men jag tror egentligen det mest bottnar i dåligt självförtroende. Hon är väldigt flockbunden (inte konstigt alls eftersom hon tillbringat mer tid med hästar än med människor sista tiden) och hittar sin trygghet i sin flock liksom Lota. Lite svårare hästar att jobba med men desto ballare när man får dom med sig! I morrn tänkte jag skriva lite om varför jag använder kapson, som bägge hästarna har på bilderna ovan.
Min favoritdag egentligen. Läge att ladda om och se fram emot en ny vecka. Idag är det lite klenare än så men ändå vid hyfsat god balans. Har bestämt mig att denna veckan ska jag påverka de saker jag kan, de jag inte kan påverka, får helt enkelt nån annan göra! :) Ikväll (förmodligen sent) tänkte jag skriva om hästarnas träning, det lilla jag hunnit göra sen förra helgen vill säga! Ha en underbar dag och njut av solen!
När jag tänker tillbaka så inser jag att det egentligen inte är så konstigt att man är där man är idag. Inte så att jag är hopplöst utan all hjälp (jag har inte ens sjukskrivit mig, men kommer förmodligen gå ner i tid) men har ju 'trillat dit' ett par andra ggr innan.
Första gången va 2012. Morfar gick bort samma år och jag och min sambo tänkte spara lite semester så vi plockade bara ut 3 veckor den sommaren. Bara det att det här med morfar berörde mig mycket mer än jag vågade erkänna och semestern regnade bort i samma veva som jag låg däckad i 39 graders feber och förkylning. Härligt. Ingen återhämtning alls och när jag kom tillbaka första veckan efter, den obefintliga, semestern sa det bara pang på jobbet. Jag gick och grät hos min jobbakompis och hon skickade hem mig. Jag som alltid är snabb i allting (det har ju sina för- och nackdelar att va impulsiv..) tänkte att jag behövde nog inte mer än 2 veckors hel sjukskrivning, därefter 50% sjukskrivning 2 veckor. Jag skulle nog hinna reparera min trasiga kropp och själ på 4 veckor, sen skulle nog allt va som vanligt igen! Min läkare insisterade på att förlänga sjukskrivningen om jag ville, men jag hade bara siktet inne på att komma igen. Bryta ihop och komma tillbaka. Bryta ihop gick ju rätt snabbt. Några dagar låg jag under täcket och orkade inte ens göra min favoritsysselsättning - dammsuga. Jag gick några varv runt lägenheten med hundarna och va bara ute och pussade på hästarna så de fick lite kärlek när matte inte orkade rida. Sen va det mest tanken på jobbet som skrämde mig. Hur energin va där och vad andra skulle tycka om lilla Elin som bröt ihop och gick hem och la sig under täcket och inte orkade jobba. Den sista meningen låg mest hos mig själv. Jag tror att en del säkert inte märkte att jag va borta medan en del andra hade förståelse. Jag vill tro det i alla fall. Stress är något som jag är säker på att alla har upplevt i mer eller mindre utsträckning nån gång. Jag är dösäker. Andra gången va året efter, så 2013 va jag hemma en omgång igen. Ingen längre tid det heller. Stark som jag skulle va trodde jag att det skulle räcka med att va hemma någon vecka. Sen dess har det tickat på. Vintern va lång och mörk och fruktansvärt intensiv. Jag jobbar för det mesta dagtid 10-18.30 så jag hade få ljusa timmar hemma, vilket är enerverande eftersom jag inte hinner med nånting med djuren då. Och så kommer våren. Glad och effektiv blir man när man plötsligt kan va ute till efter nio, och det fortfarande är ljust!? Ljust är det när man vaknar också så kroppen verkligen sätts på ON och energin flödar i kapp med dagsljuset. Ja, det gick ju bra tills nu typ. Nu är jag här. Lite halvt trasig och undrar vilket håll jag ska gå åt nu. Chefen har pratat med mig och verkligen fråg-frågat om jag inte vill byta jobb. Och jag vill ju inte. Jag vill fortsätta, men inte i lika stor omfattning. Och jag vill ha kvar alla mina femtioelva djur, för jag har en plan med vart och ett av dom. Jag har tom förvarnat min sambo att det är långt ifrån sista hästen som föds i år (Eistla fölar som bekant i juni på Island i år) och han bara skakar på huvudet. Nej, jag kan inte fortsätta som jag gjort, jag måste bara ta en annan väg. Vilken, har jag inte bestämt ännu. Har bara tagit det lugnt (jo, på riktigt) igår och idag. Varit hemma, gått långpromenader med hundarna, ridit och vilat. Skönt och avkopplande även om jag mer än gärna varit i Göteborg som planerat med tjejgänget (och såklart med dig svärmor!), men men, man kan inte förutse allt! Nu är det som det är, bara att börja om!
Länge, länge har jag kämpat emot. Hållt ner nivån och haft huvudet över ytan. Trots många bra och härliga stunder sista tiden (som turridningen i helgen, det va balsam för själen det..) så har det liksom inte fyllt på 'energi-kontot' utan det har tömts lika snabbt.
Det låter dramatiskt och kanske överdrivet, men vi har ett väldigt stressigt klimat på jobbet - meeen som också gör jobbet till det det är, underbart utvecklande, händelserikt och många fantastiska möten med människor jag aldrig hade träffat om det inte vore för bokstavskombinationerna ADHD och Asbergers. Jag ville bara poängtera det, att jobbet är underbart och fantastiskt - men baksidan med det är att (åtminstone för min del) att får man ingen vila, återhämtning, där emellan orkar jag inte. Återhämtning för mig är ledig tid. Ledig tid att va med hästarna, sambon, vänner... Känna att jag inte har nån tidspress. Fixa i trädgården. Prata strunt. Ta en fika. Fönstershoppa nere i stan. Mitt i allt det här underbara i jobbet och stressvirveln som sakta börjar virvla starkare, kickar Jante in. Klart man ska orka. Typ alla andra jobbar 35-40 h/vecka. Klart man hinner va social, baka kakor, hålla på med sitt fritidsintresse, kolla flödet på Facebook, instagramma maten.. Klart jag måste hinna träna hundarna så de inte skäller ihjäl sig när nån kliver in på gårdsplanen, de ska ju liksom bara komma på ett milt 'kom!' och mina kära hästar, jag som ville ut och tävla! Pjakkur har jag inte hunnit rida och Lota märker minsta lilla press för mycket när jag är stressad. Hon kräver att jag är lugn men det är så förbaskat svårt när man har typ exakt 24 min på sig att träna henne. Plus att jag helst ska hinna med allt annat samma dag och då är kanske klockan 18:45 och jag har precis kommit hem från jobbet. Ja, det låter så sjukt när man skriver ner det. Men hamnar man i stressfällan tänker man inte klart längre. Det är svårt att tänka realistiskt, och det är så himla lätt för andra att säga att man ska lugna ner sig, sluta ha så höga krav på sig och ta det lugnt. Det är inte så lätt!!? Jag blir galen ibland. Speciellt när någon poängterar att man får skylla sig själv när man har så många djur. Jag hinner ju inte ens med dom för antingen så jobbar jag eller så är jag helt mentalt slut. Hundarna kissar och bajsar på trädgården men får såklart mycket kärlek där emellan, men sällan långa promenader (de är snälla och kräver mest gos) och hästarna är jag glad om jag hinner rida på lediga dagar. Jag skyller inte på någon. Det är jag själv som hamnat här. Men jag tänkte hoppa av den där stresskarusellen nu. Nu får det räcka, jag vill hitta tillbaka till det här lugnet igen. Till det genuina och det äkta, som jag alltid strävar efter oavsett vad jag gör, tränar mina hästar eller träffar tvåbenta på fritiden eller via jobbet. Och förlåt svärmor, men jag har avbokat hela Göteborgshelgen med tjejgänget också. Jag orkar inte ens va social med folk jag gillar, för jag är så trött och orkeslös. Jag har inte ens ringt min mamma som kommit hem från sin livs längsta resa (två veckor i Thailand), så att jag inte dyker upp i Sävsjö idag och äter middag beror inte på att jag inte vill träffa er, svärisar.... :) Nu börjar jag om. Ny kula, nya försiktiga tag. Tack yogan och tack alla fina som finns kring mig. Ni gör så att jag orkar! |
behind the keys
Elin, 27 år från Småland. Yogar, rider och njuter av livet. Delar med mig av min träning med mig själv och hästarna :) Arkiv
May 2016
Kategorier
All
|