Sen förra veckan fick jag testa att rida på stång och kapson. Bettet är ett kimblewickbett (ett rakt oledat) och är till för att ge tryck i nacken och i andra hand i kindkedjan, tack vare det kan vi finlira lite mer (vilket kräver mer av mig, och Lota!) men också få fram det där lilla extra. Kapsonen (och ja jag måste köpa en bättre, smidigare variant...) är till för att påverka ställningen i Lotas nacke samt att jag ska kunna påverka henne via kapsonen och inte via bettet, om jag behöver 'plocka tillbaka' henne eller visa henne tydligare. Då behöver jag inte missbruka bettet utan bara låta henne bli bekväm med det som det är.
Kan säga att vi fortfarande har myyyycket att lära, men bara detta nya har fått det att öppna upp sig mycket för oss. Fler verktyg och finare hjälper. Och jag älskar känslan att sitta avspänt och i harmoni med vilddjuret Lota (sagt med hemskt mycket kärlek, klart) och bara känna in oss tillsammans.
Ibland petar hennes ytterhöft ut. Plocka tillbaka med ytter skänkel. Ibland sitter jag mer på ytter sittben än inner, ändra om, forma runt inner och sitt ner på inner igen. Ibland lutar hon sig för mycket mot inner skänkel, peta till henne med inner skänkel och be henne inte hänga så... Så håller vi på, en kort stund tills det känns bra, sen slutar vi på topp. I harmoni. Tillsammans.
Den känslan, jag älskar den!