Det är så mycket som har hänt kring mig sista tiden, så jag vågar knappt säga att jag är tillbaka på banan. Förutom att jag har haft fullt upp med mig själv och min flytt. Både rent praktiskt och känslomässigt, så har det stormat kring mina vänner och något jag aldrig trodde jag skulle säga - min bil.
Men nu, en vecka efter att bilen blev stulen på jobbet och saker och ting börjar falla på plats mer och mer i mitt nya hem, börjar jag sakta landa med fotsulorna på marken igen.
Har legat lågt med att skriva eftersom jag känt att jag inte tillfört så speciellt mycket, och för att mina tankar mest har snurrat omkring likt en virvelvind utan en utstakad plan. Och det här med bilen, det va som en kalldusch och inte hitta den på parkeringen när jag gick av min natt. Mitt andra hem och min numer skruttiga bil jag fått utav morfar för fem år sen. Jag älskade den jäkla bilen. Hjärnan tänker onda tankar om h*n som tog min kära bil, men dom tankarna får snurra lite till.
Livet är lite som mitt kaffe ikväll. Beskt för tillfället. Men det brukar alltid vända. Den känslan har dom inte tagit ifrån mig och den biten försvann inte med min bil. Puss.