Vi hästmänniskor är nog rätt bra på det där. Vi vet oftast vad vi vill och vi klarar oss bra själva. Tyvärr har man inte alltid någon med sig kalla mornar när stödhjulet frusit fast på släpet eller när staketet gått sönder efter nattens blåst. Situationerna i sig gör att vi blir tvungna att lära oss och göra själva.
En jättebra egenskap, tycker jag. Och sista tiden har jag faktiskt hört flera i min omgivning säga att det är en bra egenskap - att vara självständig. Men, svårigheten med denna självlärda person kan vara att försöka samspela med någon annan. Tillåta att få hjälp och att samarbeta med någon som förmodligen känner dig väl, dina ömma som starka punkter.
DETTA HAR VARIT/ÄR SVÅRT! För mig har det varit jättesvårt att be om hjälp ibland. Det är liksom lättare att planera och göra själv för då vet man att det blir av. Ingen som har några invändningar och det blir gjort när och hur man vill.
Det låter så enkelt att bara lägga ner den här sidan, men jag har hållt på med hästar sen jag va 10 (är 26 idag) och visst är det en inpräntad vana. Men ska man leva ihop med någon annan, en annan person som ska ha förståelse och vilja vara med en, då har åtminstone jag fått lära mig att be om hjälp, vänta in, förklara och lyssna.
Det cirkulerade en annons på Blocket för ett tag sen, en ridjacka som va till salu pga att förhållandet tog slut med den hästintresserade flickvännen. Lite charmig och intressant text, men också lite igenkänningsbar. Och ja, vi är nog lite speciella att leva med. Hästfolket. Och även om vi har många bra egenskaper, har vi också mycket att jobba på.