Hon är den lugna, ganska introverta (visar inte många stressignaler och reagerar långsamt på saker som skrämmer henne, Lota är hennes motpol - eller hon va! Nu är hon ju mycket bättre :)) men har varit väldigt framåt vid ridning. Promenader och markarbete är fine, men så fort man sitter upp på henne är det arbete som gäller. Typiskt Orri-bebisar har jag hört nu, men också att de har lite i blodet att springa, och sen springa springa springa... Vilket vi har testat två ggr men med lyckat avslut. Så nu har jag ridit henne på åkern, testat att lägga an mina skänklar och jag vill inte ha reaktionen att hon vill springa ifrån dom. Har hon gjort det har jag böjt henne och lagt till skänkeln mer, vill du springa får du jobba mer, liksom. Inte så jätteunikt med islandsinridna hästar (här krockar vi nog lite, hur islänningarna rider ganska mycket på fart och med säte, och vi rider generellt med lite mer händer och ben) men hon har fått mig att bli konsekventare i ridningen, bara be om något när jag vill något, samt använda ännu mera säte och ännu mindre hand.
Så igår och idag red vi med sätet (sittben och vid behov lår), då flyttade hon sig i öppna och skänkelvikning och vaden va bara till gas. Och bara möta upp med handen och ge eftergift när hon svarar med att samla istället för att dra iväg (vi undviker helt situationen bli rakställd och stark).
Där är vi nu. Ridturer utan sällskap men med skritt i bra kontrollerat tempo! :)