Du förverkligade precis din stora dröm, men den där känslan som du såg framför dig infann sig inte. Du har börjat utbildningen för två veckor sedan men har redan ångest över att du inte vet vilken inriktning du ska välja om 5 terminer. Du är inte säker på din relation för det kanske finns det någon bättre runt hörnet. Men samtidigt finns det inte så mycket tid att tänka på det. Du har ju tagit på dig så mycket i din nya yrkesroll så att det är svårt att sova - för tänk om du blir avslöjad. Igår genomförde du presentationen du har haft en massiv klump i magen över, men du känner ingen glädje över den stående ovationen. Du är bara lättad över att trycket för bröstet släppte i fem minuter innan du kom på att du har ett nytt projekt som ska vara klart om 3 månader. Betyder det att det är något fel på dig?
Nej, men ditt liv är en uppförsbacke där du aldrig når i mål. Du har designat det så, för även om det gör dig pressad så vet du hur det känns - det har blivit hemma. Du har ständiga utmaningar, nya prioriteringar och ett stort projekt som rullar. Blir det för lugnt är du uttråkad. Har du inget stort moln som hänger över dig så söker du garanterat upp ett. Saknar du prestationsångest ett par dagar så kastar du dig in i det nya eller bryter upp något gammalt bara för att du fick tid över.
Det är ju faktiskt inte alltid så att din inre röst bromsar dig. Det finns helt enkelt ett gäng av er där ute som har det helt tvärtom. För varje steg ni tar så känns det på något sätt som att ni ändå kommer ytterligare lite efter. Mod för er är inte att köra på, det är att stanna upp och tillåta sig vara nöjd en stund.
"Aldrig i livet” tänker du. Precis. Så är det. Kanske har det alltid varit såhär att du måste maxa eller så har du tränat upp det genom att utmana dig själv. Kanske tvingade livet dig till att bli så redan i tidiga år eller så blir rädslan starkare för varje år som går. För du blir ju äldre och måste springa snabbare om du ska hinna uppleva allt innan det är försent.
Det spelar egentligen ingen roll. Jag menar inte att du behöver göra en u-sväng, prioritera om eller lägga i nödbromsen. Jag vill bara med den här texten (som börjar bli för lång för dig) påminna dig om att din glöd är inspirerande och ge dig lite av kärlek.
Tänk på alla upplevelser du fått vara med om. Alla minnen du skapat med härliga människor. Hur du bjuder på dig själv och strävar efter något meningsfullt. Tänk på hur lyckligt lottad du är med allt vad det innebär. Påminn dig själv om när du inspirerat andra människor.
Om du tar in mina rader så kommer tankarna förhoppningsvis göra att en varm känsla börja växa fram i ditt bröst. Kanske bryter lite tacksamhet igenom. Den där känslan av att allt faktiskt inte är så dumt ändå - att du är rätt okej. Mitt tips är att du trycker i ett par snäckor i öronen, drar på den där låten som du tycker mest om just nu och höjer händerna mot taket. Kanske bjuder du rentav på en liten vinnardans - vickar på höfterna. Jag vet, men kom igen, ett par sekunder i alla fall. Sen är det okej att du börjar springa i din uppförsbacke igen.
Postat från Johannes Hansens facebook-sida (guldkille om ni frågar mig)