Egentligen, om man ska se det i en utvecklingskurva - så är det mänskligt att man mer ser till hur omgivningen är och att man jämför sig med de man har runt sig, vänner och mindre bra vänner. Att man vill så mycket och i den där frustrationen bara vill att hästen ska gå på alla tävlingsbilder som läggs upp på Facebook. Då, när man gick lite kurser och lektioner, tränade så gott det gick där emellan och verkligen försökte, så kan jag se tillbaka och idag förstå att det låg mycket frustration bakom det. Frustration att komma nån vart. Kanske nödvändigtvis inte vinna tävlingar men ialla fall knäcka koden med ridningen.
När jag började rida va det väldigt fokus på form. Hästens huvud. Helst skulle det va i lodrätt plan och då va även hästen s k samlad. Jag fick min häst att gå så, men det kändes ändå inte bra. Jag hade en halv hästhals framför mig eftersom jag fick Pjakkur att gå tom bakom hand. Hmm.
Vi spolar åren lite. Och nej det va inte så illa att jag satt och red min häst bakom hand i flera år. Men jag visste inte hur det skulle kännas riktigt. Och det frustrerade mig fortfarande. Ridning va för mig en slags avkoppling, från mitt arbete inom vården och för att va lite extra i nuet. Ändå va den kantad med krav, negativa känslor som bottnade i att 'jag kan inte...' 'det går inte...' 'det är fel på hästen...'
För ett år sen bestämde jag mig för att släppa dom där tankarna. Om det hade varit fel på hästen hade jag varit den fulländade ryttaren, och mig veterligen har jag inte fått nåt pris för det, eller känner mig som det heller för den delen... ;) Så för ett år sen började jag lyssna in, känna efter vad jag gjorde och vad jag fick för respons från hästen. Samtidigt som den känslan kom, började också de negativa känslorna släppa, lite grann och sakta såklart. Frustrationen släppte och jag började känna att det gick att leka fram mer rörelser och förtroende mellan mig och hästen. Häftig känsla. Det hela blev mer ödmjukt och det va okej för mig att göra fel, vi gjorde fel, fel, och fel igen. Sen, kändes det rätt och hästen slappnade av. Hallelujah. Och så fick passet sluta där.
Kan man plocka bort de negativa känslorna av att det blir FEL, så kan du också plocka fram känslan i det som känns RÄTT. Skyll inte på dig eller hästen, tänk att ni får göra om istället. Göra om och göra rätt ihop. Världen går inte under idag om inte hästen töltar som en klocka eller med vinkellyft. Det är ständigt en resa som man lär sig nya saker på, och ju mer man lär sig... Ju mer inser man att det finns oändligt mycket mer att lära sig. Spännande, eller hur?