Mitt första sto Salka finns tyvärr inte med mig idag, men sen dess har det ju bara blivit fler ston...
Inte en enda valack till, förrän Eifur föddes här i juni, och svaret är väl egentligen bara så simpelt att jag är fast i sto-träsket.
Ston är så olika från individ till individ. En del är superstoiga, en del är som en förklädd valack och ganska fromma och lite slätstrukna.
När jag började med hästar tyckte jag bara ston va knepiga, griniga och egna. Sen ju äldre jag blev, och själv fick upp ögonen mer och mer för hur jäkligt komplicerat men fantastiskt underbart ett kvinnoliv kan vara (läs: med x antal extra hormoner, pendlande humör och känslig dagsform), så började jag fastna mer och mer för ston.
På Island när vi jobbade med hästarna va det stona som utmärkte sig mer. De kunde va lite skeptiska och svårövertalade ibland men sällan rakt igenom rädda. Vi jobbade med några valackar som va mer flyktbenägna, men stona va oftast lite mer laid back och observerade oss med ett höjt skeptiskt ögonbryn eller två. Men det gick nästan alltid övertala dom, det gällde 'bara' att fånga upp dom där de är där och då.
Lota är sånt klassiskt exempel. Brunstar hon kan hon va seeeeg som kola och låtsas som om hon inte förstår små enkla signaler när jag rider. Jahaja, en sån dag. En sån dag när hon bara kräver att jag är vaken och mer t y d l i g. Andra dagar är ju mer överkänsliga-dagen med stort D, och nåde mig om jag skulle råka köra över henne! Rätt mycket stokaraktär i henne alltså, men fantastiskt rolig att jobba med(nästan alltid, haha) när man hittar nyckeln. Men ja, jag måste erkänna. Det har tagit en del funderande, lirkande och väldigt mycket ödmjukhet för att nå fram till henne. Men oh, när man väl hittar fram - underbar känsla!