Det kostar. Det gör det. Men man tar sig råd och tid. Tar man bort den aspekten att vi hästmänniskor (ja, jäkligt sällan ialla fall) aldrig blir rika på våra djur, så blir man rik på erfarenheter och så mycket mer, som inte betalas ut i pengar. Man lär sig känna in och känna av sina djur, vägleder när man utbildar/tränar dom och man växer upp och ihop. Alla dagar är inte rosaskimrande men man drivs ialla fall av kärleken till det där jäkla dyra djuret.
En gammal hästkompis sa en gång att man har ju skaffat sig dom själv. Det vill säga, ingen har tvingat dig att ha häst och allt vad det innebär. Väljer man att se det som en dyr hobby är det en dyr hobby. Eller så kan man välja att se det mer som att det ger mycket kärlek tillbaka, hästfolk är överlag bättre på att känna in och känna av. Fatta snabba beslut. Lita på sin magkänsla. Ha kontroll och ge bort kontroll. Inte alla, och mycket är under all kritik i hästvärlden också - men om vi bara diskuterar om det är en dyr hobby eller rik hobby, så väljer jag att se den rika sidan. Jag är rik på så mycket som inte går att mäta i pengar, och jag lär mig varje dag något nytt om mig själv och andra.
Mitt lilla måndagsexemplar till skäck (läs: Lota) fick ju kolik dagen innan julafton. Hon hade det förra året också vid ungefär samma tidpunkt och jag tror det beror på att hon fått i sig sand eller grus, men det är bara en teori. Men efter fyra timmars vakande med promenad, longering och i-mutande av vatten och paraffinolja, så reste hon sig och fick tillbaka den typiska Lota-glöden. Det va när jag satt där hos henne som jag tänkte, att jo - vi har kämpat, vi har kommit långt och vi har lärt av varandra. Om jag så får ta ut veterinären här efter jourtiden (vilket jag slapp, han hade fullt upp med andra kolikhästar) så har den där eldiga känsliga hästen gett mig jättemycket. I erfarenheter och i mycket annat. Därför vill jag nog hävda att vi är rätt rika ändå, vi galna hästfolket.