Fenomenet 'energi' började blanda sig in i ridningen, att man skulle ha energin under hästen och ryttare och häst skulle jobba åt samma håll. Inget motstånd i 'några hörn' och hästen skulle varken ligga på eller försvinna bakom dig. Här kom mycket av vändpunkten till min ridning, fokus va inte längre att få ner hästen på tygeln och fokus va inte heller längre på huvudets placering.
Det tog låång tid att förändra något som man började i fel ände på. Det va ju inte riktigt såhär jag hade lärt mig rida och ni vet hur det är, man rider mest sin egna häst och man står och stampar länge innan man kommer vidare.
Under tiden blev mitt ungsto Salka äldre, hon blev insutten och tog det hela väldigt coolt. Pjakkur och jag fortsatte kursa och försöka komma vidare. I övrigt va mitt liv stundom underbart men också rätt rörigt, många känslor som inte fann nån plats. Hösten 2010 åkte jag och en kompis till Island några veckor, det va bestämt sen länge och det va skönt att komma ifrån. Vi red massa olika unghästar, hjälpte till att tämja och rida in, red de färdiga hästarna och va med vid hästinsamlingarna i norr. UNDERBAR resa! Fuxvalacken Eldur som fanns på gården vi jobbade på, bekräftade det nya synsättet på ridningen, där gällde det att ha all energi under sig och inte ta för mycket i munnen, då hade han en tendens att dra. Något som åtminstone inte jag va van vid och höll på att 'göra om göra rätt' - att använda handen (tygeln) som sista utväg vid ridning. Använda sätet, vikt och balans först för att kunna korrigera, samla eller göra halvhalt. Men shit vad svårt det va, det va verkligen en konst det där!
På Island förälskade jag mig i Lota, som rörde om mycket i mitt hästliv. Och jag som INTE skulle ha fler hästar, fick lite panik när jag hörde det fanns spekulanter på henne. Hon fanns också på gården vi jobbade på, och strax efter hemkomsten till Sverige bestämde jag mig för att köpa henne. Hon va bara tre år då så jag bestämde mig för att ta hem henne året efter, när hon va fyra. Eistla fick jag även hälsa på medan vi va på sagoön, och hon va social och mysig, trots ringa hantering. Hon var ett år då.
Livet fortsatte förändras. Jag exteriörbedömde Salka själv maj 2011 och allt va på G med inridning och allt. Trots avsaknad av superhöga siffror på exteriörbedömningen kände jag mig taggad för att nu kliva vidare och utvecklas ihop med den här svarta skönheten, tills en måndag eftermiddag i juni. När jag kom till stallet efter jobbet hittade jag henne på tre ben, böjsenan vänster bak va avsparkad. Allt kom så plötsligt, och det fanns liksom inget mer att göra mer än att hon fick somna in. Dagen innan fotade jag och min pojkvän när vi va i stallet, och fick till bilden här under. På nåt sätt kändes det skönt att få den här fina dagen även som ett fotominne även om jag saknar henne väldigt mycket, den här händelsen har också gett mig lite perspektiv på att ta tillvara på nuet.